Den engelska springer spanieln

Springern är en stötande och apporterande fågelhund. Småviltjakt i största allmänhet kan räknas till en springers normala arbetsuppgifter. Men långt ifrån alla springrar studerar sin bruksanvisning så noga. Här förekommer korta drev, stötande av klövvilt, ja, det finns även springrar som utövar älghundssysslor, även om det är mycket ovanligt. Det beror på vad man uppmuntrar hos den och förstås också på individens speciella fallenhet. På spanieljaktprov vill man dock se fågel- och småviltjakt, snyggt skött med visad respekt för lyftande eller bortflyende vilt. Den skall apportera dött och skadat vilt - såväl på land som i vatten.

Springern är dessutom lätt att utbilda till eftersökshund. Den är överhuvudtaget lätt att dressera.  De för springern karakteristiska egenskaperna har på senare år gjort att den kommit i fråga för utbildning till exempelvis bombhund hos polisen.

URSPRUNG

Spanielraserna har funnits i många hundra år. Ordet spaniel syftar till att de från början skulle ha kommit från Spanien. Vi räknar emellertid England som nästan alla spanielrasers hemland. Det är där nästan all utveckling av raserna har ägt rum. Första gången ordet "springer" dyker upp i den engelska litteraturen är i slutet av 1500-talet. Man menade då alla "springning spaniels", spaniels som stöter sitt vilt, och inte någon speciell ras. Från början stöttes viltet av spanieln för att fångas i nät, av falkar eller av vinthundar. (Det finns spaniels än idag som jagar ihop med jaktfalkar!)

Gevärets genombrott blev också spanielns genombrott. Här behövdes verkligen en hund som skaffade fram vilt för bössan, och levererade in det efter skottet. Och vår springerspaniel är nästan ett faktum när några blev stamboksförda i början av 1800-talet. Springern blev "officiell" 1902, dvs. erkänd av Engelska Kennelklubben.

RASEN

"En modern engelsk springer skall vara symmetrisk, kompakt, stark, högbent och aktiv, byggd för uthållighet och rörlighet." Det låter väl fint! Men rasstandarden har all rätt att låta så, åsynen av en välskött springer i full kondition är en fröjd för ögat. Den utstrålar energi, vänlighet och arbetslust. Den är vacker att se på med vitt bröstkrås, blank päls och prydligt behäng på benen. Den är ädel, ändå robust i jämförelse med den verkliga fågelhundsnoblessen - de stående hundarna. Pälsen är rik och tät och skyddar mot kyla, utan att för den skull vara så krävande att man inte kan lära sig utställningstrimma sin springerspaniel själv.

Springern artar sig vanligen också som en trevlig familjehund. Vad sägs till exempel om hög dresserbarhet? Att den håller kontakt med föraren? Är lyhörd för signaler? Att den inte springer bort lössläppt på promenaden? Det mesta här är en konsekvens av egenskapen "att jaga under bössan" (dvs. inom skotthåll).

ARBETSVILLIG

Den tycker om att arbeta. Den behöver inte alls få jaga för att trivas, någon annan uppgift går lika bra. Det ena hindrar dessutom inte det andra: en lydig hund är en lydig jakthund! Att träna lydnad med sin jaktkamrat kan bara löna sig. Familjehunden blir också bra mycket mer salongsfähig, enär man vid lydnadsträning befäster sin position som flockledare och initiativtagare. Den avstår också från många hyss om den får annan meningsfull sysselsättning. Det är ofta tacksamt att gå kurs med en springer då de oftast hör till de bättre eleverna "i klassen".

Rekommenderas alltså varmt.

AVEL

I Sverige har vi haft en springerstam sedan 1930-talet, enstaka hundar även tidigare. Med jämna mellanrum har det importerats hundar från England. Även enstaka amerikanska hundar har funnit sin väg hit, både förr och nu. De amerikanska hundarna skiljer sig i utseende från de engelska bla. annat genom rikare päls, avsaknad av prickar och en lite annorlunda typ. Man kan se en blandning av engelskt och amerikanskt blod i många framgångsrika svenskuppfödda hundar. I alla nordiska länder är springern en väletablerad ras som håller mycket hög kvalitet. Stort avelsmässigt utbyte inom Norden har alltid förekommit. Och hitbjudna engelska utställningsdomare blir ofta mycket nöjda och imponerade över vad de får se. I England har utvecklingen gått mot två typer. Den ena är avlad endast avseende jaktliga egenskaper utan hänsyn till exteriören. Den typen, så kallad Field Trial springer eller "jaktspringer" finns i liten skala i Sverige. Men de allra flesta springrar som jagar i det här landet är alldeles vanliga springrar (eller som de ibland får heta: "utställningspringrar" fast många aldrig

har satt sin fot på en utställning). Aveln ligger till största delen i händerna på många små uppfödare. Någon oseriös massproduktion lönar sig inte, för detta är efterfrågan alltför liten. Nya entusiaster dyker upp hela tiden, vilket är glädjande! (Och inget att undra över, när rasen är så trevlig...) Vad har då rasen för problem? På bekämpningsprogrammet står H D (höftledsdysplasi), PRA, katarakt och glaukom (ögonsjukdomar). De flesta hundar röntgas och ögonundersöks med godkänt resultat. Mera påtagligt för ägarna kan öronproblem och en viss disposition för hudproblem vara. Badglad som springern är, och utrustad med pälstunga öron som torkar sakta, bäddar för svampinfektioner. Rätt skött behöver inte springern få problem, dvs. om man kan hålla öronen trimmade så luften når ner.

TILL GLÄDJE OCH NYTTA

Springerspanieln brukar kallas "jägarens spaniel". Men rätt behandlad kan den lära sig nästan vad som helst, och bli sin ägare till ständig glädje och nytta. Har du höga krav på en specialist av något slag, är hundvärlden full av härtill ämnade raser. Springern har också sitt specialområde, men det är få raser som man kan delta i så mycket olika saker med. En verkligt lojal hundkamrat.